Hej på er!
 
Dagarna går så fort nu när mörkret faller så tidigt. Man får ta tillvara på den lilla ljusa stund dagen har att erbjuda. Och det var exakt vad jag gjorde förra veckan. Tog tillvara på dagens ljus lite extra.
Vi hade besök av min kusin och hennes sambo över helgen och passade då på att lägga in en gravidfotografering. Vilken faktiskt var den första för mig, och jag säger bara wow! Varför har jag inte vågat göra detta tidigare? Vilken otrolig känsla det var att stå där bakom kameran och föreviga detta ögonblick. Det fantastiska ögonblicket mellan två individer, där den enes kropp skapar ett nytt liv. Det var verkligen amazing! 
Vädret var på vår sida trots att det var lite kyligt. Den gråa vinterbrisen seglade i luften, frosten låg som ett tjockt täcke över skog och mark, isen låg blank över Abborrtjärn och solens strålar glimtade fram bland snömolnen. 
Trots att detta var min första gravidfotografering så gick allt galant. Den nervösa känsla som från början etsat sig fast i mitt huvud var som bortblåst, modellerna var avslappnade och skrattade glatt. Allt blev så äkta, kärleksfullt, rogivnade och harmoniskt. Exakt så som jag vill att fotograferingarna ska vara. 
 
 
Vi hade några tysta stunder där ute vid tjärnen. Vid en av dessa stunder, när min kusin satt där på den fallna björken och bara blickade ut över Abborrtjärn, så sa hon "Vad tyst det är här.". Jag stannade till och blev aningen stum. Inte över hennes ord, utan över just den tystnad hon pratade om.
Jag har alltid känt en slags tystnad i norrland, ett slags lugn som bara den norrländska atmosfären kunnat ge mig. Always. Men när hon sa just den meningen så hände något inom mig. Jag fick en sån harmonisk känsla i kroppen, en trygghet som jag inte känt på ett tag. Jag kände i hela kroppen hur jag faktiskt har hittat hem igen. Hem till mitt lugna, tysta, fridfulla norrland.